Att leva i Kina är ett äventyr - jag lär mig något nytt varje dag!
Catarina Lilliehöök tog sin längtan att lära sig kinesiska på allvar. 2001 flyt¬tade hon till Peking och började plugga kinesiska på universitet. Tre år senare debuterade hon som författare med en bok om kulturkrockar - på kinesiska! Nu har 41-åriga Catarina även kommit ut med en bok på svenska. I den berättar hon personligt och underhållande om sitt liv i dagens omvälvande Kina.
TEXT OCH FOTO: ANNIKA DANIELSSON
Catarina Lilliehöök bjuder på grönt te i det vackra gul¬målade matrummet i ett runt hus med trädgård i det gamla franska området i Shanghai som är Kinas mest västerländ¬ska stad. Här bor hon sedan ett och ett halvt år med sin man, Michael Thorneman, som job¬bar på ett internationellt kon¬sultföretag i Shanghai.
När vi träffas har hennes bok "Mei wenti!" kommit ut i Sve¬rige. Mei wenti betyder inga problem på kinesiska. Det är en fras som kineser använder ofta – även om problemen är stora. Om det och andra kulturskill¬nader och om den mödosamma vägen att lära sig kinesiska och förstå kineser berättar Cata¬rina i boken.
– Den är inte bara skriven för den som är intresserad av Kinas kultur utan också för folk som ska hit i affärer eller för att stu¬dera. Kina är svårt att förstå, men i boken får man ett hum om vad det handlar om, säger Catarina och berättar att hon alltid drömt om att bli förfat¬tare, men tidigare inte visste hur hon skulle gå till väga.
I Sverige jobbade hon som aerobics-instruktör och frilans¬journalist. Hon skrev om hälsa och hur man gör för att må bra, men redaktörerna på tid¬ningarna ville hellre ha artik¬lar om hur man blir smal. För sex år sedan började hon läsa kinesiska, ett språk hon alltid velat lära sig. Hon började på komvux och studerade däref¬ter en termin på Stockholms universitet. Kinesiska är ett komplicerat språk med invecklade tecken istället for bokstäver och det räcker inte att lära sig det svåra uttalet på varje ord. Varje
ord har dessutom fyra toner. Använder man fel ton betyder ordet något helt annat.
– Jag förstod att man måste vrålplugga från dag ett för att förstå och hänga med. På uni¬versitetet insåg jag också att man måste åka till Kina för att lära sig språket.
Ville bo utomlands
Catarina och hennes man bestämde redan när de träf¬fades för elva år sedan att de skulle bo utomlands. Michael som jobbade i Stockholm försökte bli placerad på sitt företags kontor i Peking, men beskedet från hans arbetsgi¬vare dröjde. Då åkte Catarina dit själv i förväg – på vinst och förlust.
Hon skrev in sig på ett språk¬universitet för utlänningar i Peking, hyrde ett studentrum och började plugga kinesiska tio timmar om dagen. Terminen därpå utökade hon studietiden till elva timmar om dagen. När hennes yngre studiekamrater gick på disko tog hon extralek¬tioner av kinesiska studenter for att träna sig i att prata.
– Jag brann för att lära mig. Det kinesiska språket är sa mycket mer än bara ett språk, där finns en kultur inbyggd, förklarar hon.
Att lära sig ett så svårt språk vid en relativt hög ålder som 36-37 var inget hinder.
– Förmågan att lära har mer med motivation och intresse att göra än med ålder. Det säger jag till alla kineser som vill lära sig engelska och tycker det är svårt: "Kan jag lära mig kine¬siska kan ni lära er engelska!
Catarina levde på studielån och sparade pengar. Efter det första året fick hon ett stipen¬dium som möjliggjorde ytterli¬gare ett års intensiva studier i Peking. Michael hade nu blivit förflyttad till Peking och de två hyrde en bekväm lägenhet i ett bostadsområde med mestadels
utlänningar. Men båda drömde om att bo mera kinesiskt och komma närmare värdlandets folk. Efter mycket letande flyt¬tade de in i ett av Pekings gamla kvarter som kallas hutonger med trånga gränder och tra¬ditionella hus. Peking växer så det knakar och hutongerna är på väg att försvinna. De jämnas med marken i rasande fart för att ge plats åt enorma skyskrapor.
Men Michael och Cata¬rina lyckades få hyra ett vack¬ert klassiskt hus med badrum och kök, omgärdat av en mur och med egen innergård.
– Det var som att flytta hundra år tillbaka i tiden!
Grannarna bodde trångt, utan varmvatten och med gemensamt torrdass. De var enkelt folk som sällan läm¬nade gränderna och som bara sett västerlänningar på TV. När de upptäckte att Catarina talade kinesiska flockades de omkring henne. Så fort hon gick utanför dörren överöste de henne med frågor:
"Vart ska du gå, varför kom du till Kina, hur gammal är du, varför har du så stor näsa, hur mycket tjä¬nar din man, varför har du inga barn?"
Mycket nyfikna
– Jag har aldrig mötts av så nyfikna människor som kineser. Men det är en harmlös nyfikenhet. De är så många och har alltid levt nära inpå varandra. De är vana vid insyn och vet allt om alla, säger Catarina som i boken beskriver tiden i hutongerna som både påfrestande och givande.
Efter studierna provade Cata¬rina på en del jobb och fortsatte att ta privatlektioner, nu för en universitetslärare. Med henne diskuterade hon alla märkliga situationer i vardagslivet hon hamnade i och varför kineser gör på ett sätt och västerlän¬ningar på ett annat. Hennes lärare föreslog att Catarina skulle skriva en bok för att hjälpa kineser att förstå väster¬länningar.
Catarina började på engel¬ska, men fann det enklare att skriva direkt på kinesiska som hennes lärare korrigerade. Boken "Blont hår, blågröna ögon ser på Kina" kom ut i 8 000 exemplar på ett av Kinas
största förlag för två ar sedan. Den väckte uppmärksamhet i medierna och Catarina var fli¬tigt intervjuad I tidningar, radio och TV. Det har bland annat resulterat att hon nu skriver artiklar och egna kolumner på kinesiska om kulturskillnader inom olika områden för flera tidningar i Peking och Shanghai.
– Folk säger: "Är det så här ni tänker?" Människor här är väldigt nyfikna på västerlän¬ningar. Genom boken får de kunskap, säger Catarina som överraskats av framgången. Efter en artikel i Dagens Nyheter hörde ett svenskt bokförlag av sig och bad henne skriva en bok för svenskar om livet i Kina, som nu alltså finns i handeln.
Hög Ijudnivå
– Det kineser mest undrar över är bl a vår privata avskildhet. De förstår inte varför vi väs¬terlänningar behöver ett eget utrymme, både mentalt och kroppsligt, att vi ibland vill vara för oss själva. Om jag går ut och går ensam kommer ofta folk fram och pratar med mig. Ska jag till doktorn frågar de "Varför då?". Vi kan uppfatta det som oförskämt, men det är för att man bryr sig.
Det Catarina lider mest av i Kina är den höga ljudnivån. På gatorna trängs otaliga män¬niskor och trafiken är intensiv. Folk pratar högt med varandra, speciellt när de talar i mobilte¬lefon. På offentliga platser står TV-apparater på, musik ljuder ur högtalare och i de stora mataffärerna ropar anställda ut extrapriser i megafoner vid de olika diskarna.
Ytterligare en sak hon tycker är jobbig är att en kines inte får förlora ansiktet.
– Det gör att de undviker kon¬frontationer och ogärna grälar. Allt som är obehagligt skyler man över med ett leende. Till och med om någon dör kan folk reagera genom att skratta. Det är en grogrund till miss-förstånd. Men inget sätt är rätt eller fel. Det ar bara att försöka lära sig att förstå varandra. Första upplagan av Catarinas kinesiska bok har sålt slut, men i handeln kostar den bara 18 kronor sa hon har knappt tjä¬nat några pengar på den. Hon får också mycket lite betalt för de artiklar hon skriver för de kinesiska tidningarna. Ibland håller hon även föredrag, men får då inget betalt alls.
– Kina är ett fattigt land och det enda sättet att tjäna pengar här är att driva ett framgångs¬rikt företag eller att vara anställd på ett internationellt företag.
Nu hoppas hon på en inkomst från sin svenska bok och även att bli inbjuden att hålla före¬läsningar om Kina i Sverige.
– Jag har en samlad kunskap om Kina. Jag talar och skriver kinesiska på en avancerad nivå, jag har varit student och har jobbat och rest över hela landet, även i fattiga små byar. Det ger en annan bild av det här landet med sina enorma kontraster.
Reser mycket
För ett och ett halvt år sedan flyttade Catarina och Michael till Shanghai på grund av Michaels arbete. Här trivs de, precis som i Peking, och har inga planer på att lämna Kina. Fritiden ägnar de åt sitt stora intresse att resa, i Kina och till andra länder i Asien. Några planer på barn finns inte.
– Jag vill inte ha barn. Vi lever vårt drömliv och har en väldig frihet, säger Catarina och till¬lägger att hennes biologiska klocka aldrig har tickat.
FAKTA KINA
Kina är med 1,3 miljarder invånare världens folkrikaste land och samtidigt en nation i snabb omvandling. Hit har Hemmets Journal rest sedan 1991 och over 500 HJ-läsare har sedan dess fatt stifta bekantskap med Peking, huvudstaden i Mittens rike, och några av dess 13 miljo¬ner invånare.
I Peking pågår en febril byggak¬tivitet inför de olympiska spelen 2008 och stora delar av stadens äldre genuina bebyggelse är på väg att ersättas av skyskrapor och moderna hus. På HJs resor har vi hälsat på hos vanliga kinesiska familjer i äldre kvarter och sett hur de bor samt besökt många fantastiska byggnads¬minnen som den förbjudna sta¬den med 9 999 rum och kinesiska muren som är 6400 kilometer lång.
Det var Kinas förste kejsare Qin Shi Huangdi som lät bygga samman många mindre murar till ett jättelikt försvarsverk mot nomaderna i norr som härjade vid landets gränser. Än idag ringlar sig muren som en drake över bergstoppar och dalar.
Kina är världens fjärde till ytan största land efter Ryssland, Kanada och USA och ekono¬miskt på väg att bli en medtäv¬lare som kanske snart går om de andra stormaktema. Enligt de styrandes framtidsvisioner kommer Kinas export och import vara uppe i vardera 7 000 miljar¬der kronor år 2020.
I förra numret av HJ presente¬rade vi arets reseprogram och i HJ 17 som kommer ut i april kan du läsa mer om vår resa till Kina.