Fångad av Mittens Rike
För sex år sedan begav sig frilansjournalisten Catarina Lilliehöök till Kina för att läsa kinesiska. Sedan dess är hon kvar och fascineras fullständigt av landet.
Sitt liv i Kina, med allt var det innebär av kulturkrockar och möten, skildrar hon i boken "Mei wenti, Inga problem! – Om livet i dagens Kina".
Att slå sig ner och skaffa sig en vardag i en kultur som skiljer sig så markant från vår västerländska är inte okomplicerat. Vill man dessutom komma så nära som möjligt och leva som kineserna själva, kan det medföra vissa problem.
– Vill man lära känna det riktiga Kina blir vardagen en utmaning, allt från att gå till posten till att få elen att fungera, vilket i och för sig gör att det aldrig blir tråkigt, skrattar Catarina Lilliehöök.
Ensamhet och tystnad kunde hon glömma i 15 miljonerstaden Peking. Och kulturkrockarna i det nya hemlandet var många.
– Både vi västerlänningar och kineserna är direkta i vårt sätt, men på olika sätt. Kineser kan till exempel stirra för att de tycker att man ser annorlunda ut och de kan säga saker rakt ut som vi inte skulle göra. De kanske kommenterar hur man ser ut, kläderna man har på sig och tycker de inte att det är snyggt, så säger de det. Kineserna frågar också rakt ut, på ett sätt som vi tycker är oartigt, vad saker man har kostar och vad man tjänar, även om man inte känner varandra, berättar Catarina Lilliehöök.
Gillar inte konfrontationer
Däremot gillar kineserna inte konfrontationer. Av den anledningen svarar de ofta ja på frågor som de egentligen inte är säkra på. Mei wenti! – det ordnar sig, är ett vanligt uttryck i det kinesiska samhället.
– Det kan vara väldigt irriterande för en västerlänning och frågar man dem på ett direkt sätt varför det kanske inte blev som de sa, är det oerhört pinsamt för en kines. Då ler de ofta och tittar åt ett annat håll, istället för att som vi är vana vid, ge ett ordentligt svar. Så på så vis är vi direkta på ett sätt som är jobbigt för dem, säger Catarina Lilliehöök.
Kina är ett väldigt hierarkiskt samhälle, vilket också bäddar för kulturkrockar.
– Alla vet sin plats på den här rangskalan, så de tycker det är väldigt förvånade om exempelvis en västerländsk chef bjuder hem sina medarbetare på middag eller om någon de anser vara i en högre ställning frågar dem om någonting.
Det kan tyckas svårt att underordna sig, speciellt som västerländsk kvinna, eftersom männen rankas högre än kvinnorna i Kina. Men för Catarina Lilliehöök har det ändå inte medfört så stora problem.
– De har en ganska stor tolerans gentemot utlänningar, eftersom de tycker att vi är så konstiga generellt. Kineserna accepterar därför sådant vi utlänningar gör, medan de aldrig skulle tolerera att en kines gjorde likadant, säger hon.
Världens största diktatur
Vad betyder det att partiet har så stor makt i det kinesiska samhället?
– Man ska ju komma ihåg att Kina är världens största diktatur, även om det är världens största outforskade marknad. Men det börjar luckras upp så smått med alla internationella företag som flyttar hit och allt utländskt kapital som strömmar in. Man märker att ungdomar inte längre har samma intresse av att bli medlemmar i partiet, säger Catarina Lilliehöök.
Men kraven för att bli antagen i partiet är hårda och fortfarande är det prestige att vara partimedlem. Det är vanligt att önskan kommer från föräldrarna, som kanske själva varit eller är partimedlemmar.
– Fortfarande är många av de allra mest framgångsrika unga kineserna medlemmar. Ofta jobbar de för utländska företag och tjänar väldigt mycket pengar och man undrar för sig själv varför de är med i partiet när de lever ett så kapitalistiskt liv som det bara är möjligt.
Väldigt språkintresserad
Varför blev det just Kina och kinesiskan?
– Jag har alltid fascinerats av Asien och dessutom är jag väldigt språkintresserad. När jag började läsa kinesiska kände jag att jag behövde en ny spännande utmaning i livet, berättar Catarina Lilliehöök.
Språket är, medger hon, väldigt svårt, men hon har aldrig, från det att hon började tills dess att hon nu talar flytande och skriver artiklar i kinesiska tidningar, någonsin ångrat eller tvivlat på att kinesiskan var det rätta språket för henne.
– Nej, jag ville ha en ordentlig utmaning, vilket jag också fick, skrattar hon.
Nu bor Catarina och hennes man Michael i Shanghai, sedan snart två år. Hon skriver artiklar i kinesiska tidningar, vilket är väldigt ovanligt att en västerlänning klarar av, kan tilläggas, och har även nya bokprojekt på gång.
Kommer ni att stanna länge?
– Ja, det tror jag. Det tar så lång tid att bara komma in i matchen, så man måste ha ett långsiktigt perspektiv om man vill uträtta något av värde här.
TT Spektra
Böcker av Lilliehöök
Tidigare i år kom journalisten Catarina Lilliehöök ut med boken "Mei wenti, Inga problem! – om livet i dagens Kina" (Natur och Kultur). Tidigare har hon skrivit boken "Blont hår och blågröna ögon ser på Kina", om kulturkrockar mellan den kinesiska och den västerländska kulturen, som ha getts ut på ett kinesiskt förlag. Boken blev väl mottagen och fick bra recensioner i de kinesiska tidningarna.